Att allt kan vända på en femöring...
I helgen dog en av ungdomarnas pappa...bara så där...ensa sekunden var han där och andra inte.
Hela världen vändes ju upp och ner. Jag vet inte exakt än hur jag ska känna eller tycka. det kommer nog senare. Just nu känner jag bara att jag måste hålla humöret uppe. Även fast jag inte kände pappan så kände jag ju ungdomen.
Undra hur jag skulle reagera om nån i min familj dog? Jag vet inte. Så som jag bruka reagera i kris är oftas att jag tuffar på som vanligt och utåt sett ser man inte på mig att nåt har hänt. Men sen när jag är själv hemma i min säng vill jag bara försvinna. Jag kan grotta ner mig så djupt.
Man tror ju inte att ens föräldrar dör innan 60...dom ska ju leva länge. Dom har ju alltid funnits där och kommer väl alltid att finnas. Så bara på några timmar är en eller ibland två bara borta. Fy, vilken hemsk tanke.

Ja ja jag får känna lite till och se vad jag kan göra så att ungdomarna hos oss kanske kan må lite bättre.